Presidenttalet på Storsjöyran har länge varit något alldeles särskilt. Något som skiljt Yran från andra festivaler och som fått både jämtar och tillresta att samlas på Stortorget för en stund som varit lika delar humor, galenskap, allvar och jämtländsk självkänsla.

Men någonstans på vägen tycker jag att något har gått förlorat. Sedan Eva Röse tog över presidentskapet har talen blivit betydligt allvarligare och, i mitt tycke, mer slätstrukna. Det betyder inte att de frågor som lyfts är oviktiga. Tvärtom. Men presidenttalet på Storsjöyran behöver inte vara ännu en plats där världens alla problem läggs på våra axlar. Den sortens allvar finns det gott om resten av årets dagar.

(Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.)

När Evert Ljusberg stod på scenen fanns något annat. Han kunde vara politisk, samhällskritisk och allvarlig – men samtidigt vansinnigt rolig. Det fanns glimten i ögat, det oväntade och en känsla av att Republiken Jämtland faktiskt var just den där underbara blandningen av satir, lokalpatriotism och folklig galenskap som ingen riktigt kunde kopiera. Man längtade efter presidenttalet.

I dag, när världen präglas av krig, konflikter, oro och ett ständigt nyhetsflöde av elände, tror jag snarare att vi behöver mer av det gamla presidenttalet än någonsin. Vi behöver få skratta åt makten, åt omvärlden och inte minst åt oss själva. Den högtidliga och slätstrukna allvarligheten hör bättre hemma i riksdagshuset än mitt under en festivalnatt i Östersund.

Det märks också när människor utifrån kommer till Yran efter att i åratal ha hört berättelser om det märkliga presidentskapet och den nästan sektliknande stämningen på Stortorget. Förväntningarna byggs upp – och reaktionen blir ibland: ”Jaha, var det här allt? Jag hade förväntat mig mer.” Det borde oroa den som vill bevara presidenttalets särart.

Det här handlar inte om att Eva Röse är en dålig skådespelare eller saknar förmåga att stå på en scen. Det handlar om vilken roll presidenten ska ha och vad presidentskapet ska vara. Kanske är det helt enkelt dags att börja diskutera nästa kapitel för Republiken Jämtland.

När nästa president en dag ska utses tycker jag därför att man bör våga titta tillbaka på rötterna. Kanske ska den lokala förankringen väga betydligt tyngre än den gjort på senare år. Någon som är född eller uppvuxen i Jämtland eller Härjedalen, som känner kulturen inifrån och förstår både självironin och det speciella jämtländska kynnet, skulle kunna ge presidentskapet en ny – eller snarare gammal – riktning.

Evert Ljusberg går förstås inte att ersätta. Det ska vi heller inte försöka göra. Men vi kan försöka återfinna det han representerade: humorn, fräckheten, värmen, samhällssatiren och känslan av att vad som helst kunde hända när presidenten klev fram inför folket.

Republiken Jämtland skapades trots allt inte för att vara lagom.

Leve Jämtland, leve republiken