Den franske presidenten François Hollande var aldrig särskilt populär. Han kallades ofta champagnesocialist eftersom han sa sig ogilla de rika men samtidigt själv ägde flera bostäder på Rivieran. När han blev president 2012 inleddes en mandatperiod med många motgångar i opinionen.

Den tuffa satirtidningen Charlie Hebdo tvekade inte att attackera presidenten hårt gång på gång. Det är ju vad Charlie Hebdo gör: attackerar alla tänkbara makthavare och maktinstitutioner med vassa teckningar och ord.

När president Hollande i början av 2014 avslöjades ha ett hemligt förhållande med en fransk skådespelerska var Charlie Hebdos redaktion heller inte sen med att driva med landets mäktigaste politiker. På omslaget syntes en tecknad Hollande med sin penis hängande ut genom den öppna gylfen. Penisen pratade och sa den fras som Hollande ständigt återkom till när han, för att framställa sig som en pålitlig man, vann presidentvalet: ”Moi, président….”.

Om sådant är kul eller inte är upp till betraktaren. Man behöver inte gilla Charlie Hebdos vassa humor. Man behöver inte köpa tidskriften. Man får ta avstånd från den och skriva, som många gjort under åren, att de går alldeles för långt. Att de bara är för elaka, för provokativa.

President Hollande själv gnällde emellertid inte. Han lät Charlie Hebdo göra sin grej. Han tog inte på sig offerkoftan eller hotade redaktionen med repressalier från staten eller honom själv. Tvärtom.

När det blodiga islamistiska terrordådet mot Charlie Hebdos redaktion inträffade ett år senare var Hollande på plats redan samma dag. I ett tv-sänt tal sa han att attacken mot Charlie Hebdos redaktion var en attack på Frankrike i landets själva hjärta. Han uppmanade fransmännen att stå enat i försvaret av republikens värden och den fria pressen. Signalen var tydlig: republiken står och faller med Charlie Hebdos – och alla andra publicisters – rätt att publicera vad de vill.

Sverigedemokraternas Richard Jomshof kallade Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg för just quisling – efter den norske nazistkollaboratör som avrättades för landsförräderi – och fick igång en het debatt.

Regeringen var snabbt tvungen att bekänna färg. Statminister Ulf Kristersson och andra regeringsföreträdare försökte rädda hem regeringssamarbetet med Sverigedemokraterna genom att bara vara försiktigt kritiska mot Jomshofs uttalanden.

De kunde inte heller låta bli att lägga till att Anders Lindberg nog får skylla sig själv ändå. Han har ju haft den dåliga smaken att skriva elaka saker mot Ulf Kristersson och regeringen! Alltså är det ändå lite hans eget fel att Jomshof nu ger igen, eller hur? Så löd resonemanget.

Vad regeringen, i sitt nära samarbete med Sverigedemokraterna, därmed ännu en gång lyckas bortse ifrån är yttrandefrihetens historiska och juridiska grundkonstruktion – den som såklart inte utgår från vem som är elak först utan istället just maktförhållandet mellan medborgaren och statsmakten.

Alla medborgare – också opinionsbildare som Anders Lindberg – har nämligen den grundlagsskyddade rätten att yttra sina tankar, åsikter och känslor utan att riskera att trakasseras av statsmakten. Det står i regeringsformen för den som vill läsa.

För statsmaktens företrädare gäller därmed att man ska försvara medborgarnas grundlagsskyddade rätt till yttrandefrihet – och att avstå från att använda sin personliga makt för att ”ge igen”. Annars bryts nämligen yttrandefrihetskontraktet direkt. Och då blir samhällsmodellen med ens auktoritär: allt avgörs av vem som för stunden har lyckats erövra regeringsmakten.

Yttrandefrihetens poäng är att skydda oss från sådana nyckfulla spelregler för vad man får säga och inte. Tryckfrihetsordningen har på det här sättet skyddat oss mot såväl religiöst som politiskt förtryck ända sedan 1766. Man har till exempel – tack och lov – aldrig behövt ha svenska värderingar för att kunna ta till orda i Sverige.

Mot den här bakgrunden är Richard Jomshofs quislingtweet inget mindre än en missil medvetet riktad mot yttrandefrihetens grund. Bombsplittret har spridits som en digital virvelvind via journalisthatande inlägg i sociala medier där alla reella maktförhållanden snabbt spegelvänds.

Samtidigt måste man fråga sig vem som egentligen tydligt står upp för yttrandefriheten i sig idag? Någon egentlig politisk opposition mot Tidöregeringens många angrepp på press- och yttrandefrihet finns inte. Socialdemokraterna är såklart på hugget nu i quislingdebatten – det är ju val om några veckor – men de har inte lyft mer än något lillfinger inför de allvarliga yttrandefrihetsinskränkningarna som skett den senaste mandatperioden. Tvärtom är de i riksdagen med på det mesta regeringen föreslår.

Så, finns det över huvud taget en potentiell statsledare som François Hollande i Sverige? Någon som verkligen tror på allas rätt att yttra sig fritt? Någon som – när det bränner till – skulle försvara en verkligt utmanande publicist som Charlie Hebdo? En publicist som tagit heder och ära av det mesta? Inklusive statsledaren själv?

Mitt svar är: nej. En sådan statsledare finns inte. Det är en för obekväm ståndpunkt. Så vi medborgare ligger alla lite risigt till framåt hur vi än röstar om några veckor. Återstår kanske mest att se vem som av staten anklagas för vad i det osäkerhetens rike som är på väg att byggas under blågula fanor. Det riskerar att kunna bli lite vem som helst.