Många med mig inser flera problem med maktkoncentration av makt och kapital som styr mycket av de val vi förväntas göra i och med lagen om valfrihetssystemens konkurrensutsättning inom offentlig sektor som är finansierade med våra skattepengar.

Det betyder i praktiken att stora ekonomiska resurser monopoliseras av ett litet fåtal aktörer. Ofta beskrivs detta vara ett nyliberalt maktskifte vilket är en paradox då ideologiernas syfte var att all överhet skulle upphöra.

Målet för ultrakapitalisterna är inte att skapa mer nytta utan öka värdet på det som kan köpas och säljas. Valfrihetsbegreppet har sålts in till allmänheten som ett sätt att plundra offentligt finansierade verksamheter. Det är en form av utpressning. Hur kan någon vara emot valfrihet?

Kritik från OECD gäller bland annat hanteringen av intressekonflikter, bristande reglering kring lobbying, så kallade roterande dörrar (mellan politik och näringsliv) samt politisk finansiering. OECD föreslog att Sverige borde ta fram en nationell antikorruptionsstrategi och anta en särskild lobbylag. Inget av detta har införts.

Inbyggt i ultrakapitalismen finns en accederande ojämlikhet då förmögenheter koncentreras på ett fåtal som påverkar social rörlighet och stabilitet. När kortsiktighet premieras för vinstmaximering påverkar det också kvalitet och långsiktighet. Bättre vore att satsa på bättre utbildning, ett starkare program för investeringar i humankapital för att förändra och förbättra livschanser. 

När vi betraktar regeringsformen som ska gynna det allmännas bästa är det en fråga för nationalekonomers att svara på och såklart ideologisk utgångspunkt. Vi kan konstatera att ultrakapitalisterna med glädje väljer att fokusera på hitte-på-marknader inom pensionsmyndigheten, från början ett öppet fondtorg som inte reglerades, vilket öppnade för bedrägeri och fusk, avregleringen av apotek med krimskramsutbud och dålig täckning för de mediciner som täcker vårdbehov, privatiseringen av arbetsförmedlingen som av IFAU utvärderat som ineffektiv, dyrbar och förenklar korruption.

Fokus bör i stället vara att investera i humankapital där människor sätts i första rummet och inte att nuvarande system försvaras med näbbar och klor av de som tjänar på att det upprätthålls.

Idén att privata intressen ska sköta välfärden är att det bli mer kostnadseffektivt. Det motsatta är verkligheten då det offentliga måste bevaka privata företag så att de ”sköter” sig med hjälp av administrativa system. Fuskas det, kan företag alltid byta namn på skolan eller vårdbolaget.

Lösningen bör i stället vara att införa valfrihet inom offentlig förvaltning där privata intressen enbart konkurrerar med varandra Det skulle verkligen optimera idén om marknadseffektivitet på egna villkor. Då skulle vi också slippa att offentliga verksamheter måste ta över ansvaret när det privata har missat det verkliga uppdraget.