Sverigedemokraterna har fått 22,8 procent av rösterna i Norrtäljes kommunval, enligt det preliminära resultatet. Det är en kraftig uppgång och innebär att partiet nu är kommunens näst största.

Det är naturligt att fråga sig varför.

Handlar det om kriminalitet och migration? Om landsbygdens villkor? Om ekonomi, utbildning och bostadsort? Om frustration över de etablerade partierna? Förmodligen är svaret flera saker samtidigt.

När man tittar på Norrtäljes valdistrikt blir bilden dessutom mer komplicerad än kommunens totalsiffra. SD:s stöd varierar kraftigt mellan olika delar av kommunen, precis som de socioekonomiska förutsättningarna gör. Det är därför för enkelt att säga att vi redan vet varför människor röstar på partiet.

Vad händer när ett parti med ett kontroversiellt historiskt arv blir en självklar del av det politiska etablissemanget?

Sverigedemokraternas egen vitbok, skriven av historikern Tony Gustafsson, dokumenterar partiets kopplingar till högerextremism, rasism och nazism, framför allt under de första åren efter bildandet. Det är historia. Men historia försvinner inte bara för att ett parti förändras.

Sverigedemokraterna är i dag ett parlamentariskt parti och har under den gångna mandatperioden varit samarbetsparti till regeringen inom ramen för Tidöavtalet.

Det är naturligtvis möjligt för ett parti att förändras. Det måste alla demokratiska partier ha möjlighet att göra.

Frågan är om vi använder samma måttstock på alla partier.

Det är här jag blir bekymrad.

Vänsterpartiets historia används fortfarande regelbundet som argument för varför partiet inte bör få större politiskt inflytande. Det finns en historisk grund för diskussionen. Vänsterpartiets föregångare var Sveriges kommunistiska parti, senare Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, som bytte namn till Vänsterpartiet 1990.

Under stora delar av efterkrigstiden fungerade VPK dessutom som stödparti åt socialdemokratiska regeringar utan att få ministerposter.

Det historiska arvet från kommunismen har alltså varit ett återkommande argument för att hålla Vänsterpartiet utanför regeringsmakten.

Men varför hörs samma typ av resonemang så mycket mindre när det gäller Sverigedemokraterna?

Men om historien ska användas som måttstock för politisk legitimitet måste vi våga använda den konsekvent.

Annars riskerar vi att hamna i en märklig situation där ett partis historiska arv är ett starkt argument när vi vill hålla partiet på avstånd, men blir betydligt mindre viktigt när vi vill samarbeta med det.

Kanske är förklaringen helt enkelt att politik förändras. Väljare förändras. Partier förändras. Samhällen förändras.

Det är rimligt, men då behöver vi också kunna fråga:

Vilka förändringar har skett? Vilka idéer har övergivits? Vilka finns kvar? Hur ser partiets demokratiska grundsyn ut i dag? Och hur hanterar partiet sin egen historia?

Det är betydligt mer intressanta frågor än att bara kasta historiska etiketter på varandra.

För mig handlar det därför inte om att försöka förklara bort Sverigedemokraternas framgång i Norrtälje, tvärtom.

22,8 procent är en verklighet som måste tas på allvar.

Den som tycker illa om SD bör inte fråga hur man kan bortförklara resultatet, utan varför så många väljare har valt partiet.

Men den som tycker att SD har blivit ett normalt och legitimt samarbetsparti bör samtidigt kunna svara på en annan fråga:

Vad har förändrats – och varför ska vi bedöma SD:s historiska arv annorlunda än andra partiers?

Kanske är det där den verkliga diskussionen om SD:s framgång börjar.

Inte i frågan om vem som röstade ”fel”.

Utan i frågan om vad som gjorde att så många valde just detta parti – och vad vi själva har gjort för att förstå det.

Pakizeh Holvander