En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-09-28 16:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/marten-melin-serverar-tio-nya-rysare-med-rattvisepatos/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Superproduktive Mårten Melin följer med ”Under ytan” upp sin tidigare samling berättelser, ”Rummet innanför” från 2023. Upplägget är snarlikt: tio lättlästa och spännande noveller med övernaturliga inslag. För läsovana barn i den skärmskrollande mellanåldern är detta riktigt goda nyheter.

I de tio ”fantastiska” berättelserna möter läsaren bland annat trädväsen, havsmonster, ett antal spöken, en vampyr och självaste Döden. Normalt en fullgod uppsättning karaktärer för en blodisande skräcksamling. Mårten Melin går dock en egen väg i sina övernaturliga rysare. Med något undantag är samtliga övernaturliga väsen eller fenomen initialt skrämmande, naturligtvis, men ändå väldigt moraliskt sinnade och välmenande. Snarare missförstådda än illvilliga. Melin nyttjar därför ganska stor del av de korta novellerna till att få läsaren att landa mjukt, att ge dem ett gott och inte sällan snällt slut.

Det övernaturliga (ja, förutom vampyren då) verkar egentligen inte vara så skrämmande eller farligt för barn som (bildligt talat) gjort sina läxor och ätit sin spenat. Och varit en bra kompis. Det verkligt skrämmande i ”Under ytan” är snarare dåliga människor, såna som hotar, misshandlar och mobbar. Och för dem går det, som den moraliska sagan kräver, dåligt även här. Rysare med tydligt rättvisepatos alltså.

Men Melin gör mjuklandningarna lite för mjuka och lite för långa. Spänningen i vissa berättelser, som exempelvis ”Döda villan”, ”Apelsin” och den avslutande ”Den nionde pilen” tar slut alldeles för tidigt. Saker ska förklaras, ställas till rätta, balansen återställas. Med detta sagt har de flesta novellerna ändå en stark, spännande och välberättad kärna. Det finns dessutom genomgående en effektiv och lätt klaustrofobisk kvalitet i förstaperson-perspektivet som jag också gillar. Inte minst har berättelserna ett föredömligt högt och bra tempo.

De bästa novellerna i samlingen håller kvar spänningen till sista sidan, eller i något fall, sista raden. I ”Aska” möter en utsatt pojke ett trädväsen som hjälper honom att befria sig från sin destruktiva hemmiljö. ”Ödemöllan” och ”Under ytan” är båda utmärkta revanschhistorier där en mobbad person får (spektakulär) upprättelse med hjälp av övernaturliga väsen

Även om undertiteln ”10 fantastiska berättelser” nu är lika korrekt som förvirrande är ”Under ytan” framför allt en klassisk spök- eller rysarsamling. Begreppet fantastik behöver sannolikt ytterligare några sekel på sig innan det har inlemmats i svenska språket. Om någonsin. Så i väntan på det, får vi hålla till godo med den etablerade definitionen. Och gott är väl det.

Läs mer av DN:s barnboksbevakning