Människan har länge fruktat sin egen utplåning. Krig är inte en föreställd hotbild utan en konkret verklighet som har kostat soldater och civila livet, förstört infrastruktur och slukat miljarder. Samtidigt har föreställningen om den nära förestående katastrofen ofta använts för att motivera ännu större uppoffringar, även när krigets utgång varit oviss. Liknande dramaturgi återkommer i religiösa föreställningar om domedag och frälsning.

I vår upplysta tid har skrämseln fått en betydligt elegantare kostym. Nu behöver man inte mobilisera arméer. Det räcker att miljöhysterin talar om en planet som närmar sig en punkt där ingen längre kan ingripa.

Tipping point har blivit vår tids domedagsklocka – alltid tillräckligt nära för att motivera nya miljardprogram, regler och uppoffringar, men märkligt nog alltid tillräckligt avlägsen för att nästa alarm ska hinna planeras. Exakta tidpunkter och följder är osäkra, men i den offentliga debatten presenteras de ibland med en visshet som får klimatretoriken att likna en väckelserörelse.

Men även de mest effektiva skräckhistorierna har ett bäst före-datum. När klimatapokalypsen börjar tappa sin förmåga, och ifrågasättandet vinner mera gehör. Att skrämma fram lydnad behövs naturligtvis ett nytt monster.

Välkommen, AI.

Nu är det maskinerna som påstås kunna överträffa människan, ta kontrollen och i värsta fall utplåna oss. Och lösningen är lika bekant som den är praktisk: ge dem miljarder för att kunna rädda oss från de miljarder som vi just har gett dem.

Det hela paketeras som försiktighet, ansvar och framtidssäkring. Men dramaturgin är densamma: ett diffust existentiellt hot, en tidsgräns någonstans i framtiden och en allt större nota som måste betalas – helst innan någon hinner fråga vad som egentligen är bevisat och vad som bara är domedagsspekulation. Hot och skrämsel får även den modige att darra.

Först dominerade rädslan för krig — en konkret katastrof, människa mot människa. Sedan kom klimatkrisen, med långsammare förlopp och mer omstridda prognoser. Nu riktas blicken mot AI.

Hotet byter skepnad, miljarderna byter mottagare och människan förväntas återigen räddas från den katastrof som hon först måste skrämmas till döds av.

När nästa hot tar vid

Apokalypsen har helt enkelt blivit en prenumerationstjänst. Den gamla versionen fungerar inte längre? Ingen fara. Nästa hot är redan lanserat.

Vilket hot står näst på tur när AI-paniken har gjort sitt? Återstår att se vilken kris som då får ärva rubrikerna, miljarderna och rollen som vår tids sista varning.

Per Selenius