Den röda bilen passar, kan man tänka sig, bra i valtider.

Inte som en rebellisk epatraktor eller något annat nihilistiskt skämt från Fröken Snusk, vår egen Felicia Eriksson, hon som tog avstånd från staten Israels krigföring inför Eurovision men som i valkampanjen 2026 nu sjunger för SD.

Så snabbt kan politiska hållningar växla. Nästan lika snabbt som opinionsmätningarna mellan Tidöpartierna och vänsterblocket, där Magdalena Andersson dominerar samtidigt som hon jagas från vänster av Nooshi Dadgostar.

Men medan politiska sympatier kan bytas lika snabbt som scenkläder finns det idéer som tycks vara betydligt svårare att bli av med.

På Mälby gård, strax bortom Älmsta, står en sådan parkerad.

Det var året då Kata Dalström och arbetarrörelsen stod inför ett ödesmättat andrakammarval efter nederlaget i storstrejken 1909. En bil av märket Mathis användes för agitationsresor genom Sverige. Dalström reste, talade och försökte få en stukad arbetarrörelse att resa sig.

Hon kunde dra till sig väldiga folkmassor.

Mer än ett sekel senare har den röda bilen fått en konstnärlig efterföljare. Den 6 september uppmärksammades Den röda bilens jubileumsdag. Kata Dalströms gamla kampanj fortsatte i konstnärlig form på Väddö och på andra platser.

Men den röda bilen är mer än ett historiskt minne eller ett konstprojekt. Den påminner om någonting som dagens politiska partier håller på att glömma: politiken finns inte bara i riksdagen, opinionsmätningarna, sociala medier eller partiledarnas regisserade framträdanden. Den finns där människor faktiskt befinner sig.

I en tid när rikspolitiken alltmer utspelar sig framför kameror återkommer här den gamla folkrörelseidén i den mest konkreta form man kan tänka sig:

Sätt dig i bilen och åk ut till folk.

Det låter nästan banalt. Men inför valet 2026 är det kanske en mer radikal idé än ännu en kampanj på TikTok.

De gamla folkrörelserna började inte med pressekreterare, kommunikationsstrateger och opinionsinstitut. De började med människor som träffades. Som diskuterade och blev förbannade. Som skrev flygblad och tidningar, organiserade möten och försökte övertyga grannen.

De grävde där de stod.

I dag talar alla partier om väljarnas förtroende, samtidigt som avståndet mellan den professionella politiken och människors vardag riskerar att växa. Politiker turnerar genom landet, men mötena är ofta en del av en central kampanjapparat. Budskapen är redan formulerade och replikerna testade.

Folkrörelsens idé var den motsatta. Politiken skulle växa underifrån.

Det är därför Kata Dalströms röda bil fortfarande är intressant 115 år senare. Inte därför att vi behöver återvända till 1911 års politiska lösningar, utan därför att metoden fortfarande har något att säga oss.

Åk ut. Lyssna. Argumentera. Låt människor svara.

Demokrati kan inte reduceras till att vart fjärde år välja mellan färdigförpackade politiska alternativ. Den måste också bestå av platser där människor möts och där idéer kan förändras genom samtalet.

Roslagen borde ha goda förutsättningar för sådana möten. Här finns små samhällen, föreningar och kulturverksamheter långt från riksdagens och de stora mediernas dagliga dramaturgi.

När valrörelsen nu går in i sitt avgörande skede är frågan därför inte bara vilket block som vinner. En lika viktig fråga är vilken sorts politisk kultur som överlever efter valdagen.

Kan det lilla politiska samtalet fortfarande skapa någonting större? Kan föreningslokalen, gården, biblioteket och den lokala kulturscenen åter bli platser där politiken faktiskt uppstår, i stället för platser dit färdiga budskap transporteras?

Kata Dalström hade åtminstone förstått en sak.

Ibland måste politiken lämna huvudstaden och ge sig ut på vägarna.

115 år senare tycks den röda bilen fortfarande ha bränsle kvar.

Ulf Nygren