Att ta emot ett dödsbud är alltid tungt. Men att nås av beskedet att Jonas ”Heavy” Stentäpp gått bort är fruktansvärt tungt. Och inte minst känns det så orättvist. En människa mitt i livet, som har betytt och betyder så mycket för så många, finns plötsligt inte längre bland oss.

I april 2001, när jag var redaktionschef och ansvarig utgivare för Dala-Demokraten, anställde jag Heavy som nöjesreporter. Han var då ett helt oprövat kort, utan journalistisk erfarenhet och utan någon vana av att skriva artiklar. Fast ibland måste man våga chansa och vad gäller Heavy så visade sig chansningen vara alldeles rätt.

Vår relation kom också att handla om annat än journalistik. Vi spelade även tillsammans i ett företagsband som vi tävlade med. Det är en historia för sig, men en viktig del av min berättelse om Heavy. För han blev inte bara en medarbetare – han blev också en fin och kär vän.

När vi träffades senast vid Gylleskolan i Borlänge, när han lämnade dottern Matilda och jag ett brorsbarn, så blev vi stående och vi pratade en bra stund. Heavy berättade med stolthet om sitt Folkracepuls och om lyckan i att äntligen få arbeta med folkrace på heltid. Det var en av hans stora passioner, vid sidan av musiken, förstås. Det lyste om honom när han pratade. Han hade hittat något han verkligen brann för och det var så härligt att få ta del av den glädjen.

Det är så jag vill minnas Heavy. Engagemanget, värmen, nyfikenheten och den där särskilda förmågan att få människor omkring sig att bli lite gladare, i varje rum han som klev in i. Jag tror att många som någon gång mött honom känner igen sig i det.

Nu har glöden slocknat. Pennans raspande mot blocket har tystnat, liksom rösten och skratten som följde honom genom livet. Kvar finns minnena, berättelserna och avtrycken han gjort hos alla dem han mött.

Och Sverige blir nu fan så mycket tråkigare.

Sofia Olsson Olsén

Tidigare chef, journalistkollega och vän