Ida Ölmedal: Då blir AI-text ett problem

En typisk essä bottnar i mänsklig kunskap. Foto: Alamy

Att läsa en essä är att få följa en annan människas tankegång, mot botten av hennes kunskaper och erfarenheter. Därför tänker SvD Kultur annorlunda än Sveriges Radio i fallet med AI-anklagelserna mot sociologiprofessorn.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Var går gränsen för när AI-skriven text är okej?

I veckan avpublicerade vi på Svenska Dagbladet en essä av en sociologiprofessor på Under strecket. Detta eftersom vi hade skäl att tro att den till betydande del skrivits med hjälp av AI, något jag tidigare resonerat om i en krönika.

Relationen mellan en tidning och dess läsare är ytterst en relation mellan människa och människa. Så tänker i alla fall vi på SvD. Vi kan använda AI i vårt arbete, men vi vill att AI-användning sker på ett sätt som redaktionen har kontroll över och kan vara öppna inför läsarna med. 

Vi kommer att förstärka redaktionens arbete med att upptäcka och dra gränser för AI-skriven text.

Men vi behöver alla fördjupa diskussionen om just gränsen mellan det mänskliga och det AI-skrivna. 

Frågan är varken enkel eller svartvit, och det är sannerligen inte bara Svenska Dagbladet som berörs. 

I Frankrike rasar just nu debatten om författaren Thélyson Orélien, vars senaste roman fråntagits sin nominering till det prestigefyllda Goncourtpriset efter anklagelser om att den skrivits med hjälp av AI. Tidigare i år avslöjades en delvis AI-skriven recension i New York Times, som dessutom plagierade The Guardian. Och så vidare.

Det finns samtidigt de som tycker att traditionella medier slår ner för hårt på AI-text.

I en intressant krönika i Dagens Media i veckan varnar Martin Schori, nyss avkliven AI- och innovationschef på Aftonbladet, för en renhetsiver och överdriven jakt på ”AI-fuskare”. Jag delar den oron.

Alla redaktioner är för övrigt inte lika strikta som SvD: I lördagens avsnitt av Medierna framgår att Sveriges Radios kulturprogram Obs låter en essä av samma skribent ligga kvar, trots även den anklagats för frikostig AI-användning.

Men på SvD Kultur behöver vi påtala vad våra läsare framöver kan förvänta sig av en kulturessä publicerad på just Under strecket, Sveriges främsta plats för ett dagligt intellektuellt samtal. Där skriver utvalda författare, forskare och experter i ämnen de personligen bottnar i. Vi tror att det är avgörande att det faktiskt är en annan tänkande människa som talar till läsaren. Visst kan man bolla med AI när man letar efter rätt ord, men ytterst måste läsaren känna sig trygg med att formuleringarna resonerar mot en botten av skribentens egna ämneskunskaper.

Är det inte bättre att bedöma texten som den är, oavsett hur den kommit till? Om fakta stämmer, argumenten håller och stilen fungerar – spelar det då någon roll hur många tangenter som tryckts ner?

Det är en invändning värd att ta på allvar. Men risken är att en sådan hållning lämnar läsaren i alltför stor ovisshet.

En essä är ju inte bara en form av informationsförmedling utan bär på tankar, iakttagelser och erfarenheter, ofta formade av åratal av studier och bildning. Det är denna bas som argumentationen antas komma ur. När betydande delar formulerats av AI uppstår ett problem för läsaren: kommer de här resonemangen ur en bildning och erfarenhet hos avsändaren, eller ur en statistisk formel hos AI-verktyget?

Men det handlar också om något mjukare, om relationen mellan läsare och skribent. En essä är typiskt sett en form där man tänker genom att skriva. Läsarens förväntan på en essä är att få möta en annan tänkande människa i en jakt på insikter och nya tankar. Inte minst handlar läsning också om att förstå den mänskliga erfarenheten. Den nya tekniken kommer inte att ta bort den drivkraften.

Vi är inne i ett skifte i synen på AI-skriven text. Men jag tror inte att vi som samhälle kommer att landa i slutsatsen att skribentens roll är irrelevant. Snarare kommer vi tydligare se att olika medier och olika texter gör väsensskilda saker för oss.

Kort sagt: poängen med ett recept på svampsoppa är att laga en god soppa. Kan AI åstadkomma det behöver man inte fundera så mycket mer. En av poängerna med en kulturessä, tror jag, är mötet med en annan hjärna. Där är acceptansen för AI-språk mindre.

Till syvende och sist är det inte bara tidningarna själva som kommer att sätta normerna. Hur vi bevarar det unikt mänskliga under ett historiskt teknikskifte är en fråga som berör oss alla, och vi vill gärna höra era tankar som SvD-läsare.

Ida Ölmedal är kulturchef på Svenska Dagbladet.