Det senaste exemplet på en granskande journalist som smutskastas offentligt av en ledande svensk politiker är Lisa Röstlund. Född och uppvuxen i Gävle jobbar hon nu på Aftonbladets grävredaktion i Stockholm.

Där har hon nyligen publicerat flera internationellt uppmärksammade avslöjanden om det svenska statsministerparet och den så kallade Fållöknastiftelsen. I avslöjandena ingår allt från enorma säkerhetsbrister kring statsministern till att en svensk myndighetschef sparkats för att hon inte ville samarbeta med de kristna idéer statministerns fru har om folkhälsa.

Partikollegan och civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlin gick via X direkt till angrepp på Lisa Röstlund som person. Hon beskrivs som en aktivist som inte alls är att lita på. Det främsta argumentet var att hon ”har skrivit urskuldande om Rebellmammorna”.

Lobbyisten och statsministerparets affärspartner Göran Thorstenson gick ännu längre. I ett brev till Dagens Nyheter – vars ledarredaktion skrivit om granskningen – skrev han att han hoppas att Lisa Röstlund och DN:s ledarskribent ”en dag får betala ett högt pris för det ni nu bidrar till”.

Det finns fler exempel på hur företrädare för den politiska eliten kring Tidöregeringen angripit enskilda journalister och redaktioner de senaste åren. Jag har själv rest frågor om hur den moderate riksdagsmannen Lars Beckman från Gävle kan få hålla på som han gör – men ingen i hans parti vill prata offentligt om saken. Smutskastning av enskilda journalister verkar ha accepterats som en del av hur Tidöregeringen jobbar.

Strategin – i internationell forskning ofta benämnd som antimediapopulism – går ut på att haka på de digitala mobbar som driver runt online dygnet runt för att hota och hata alla som publicerar sig kritiskt i mobbarnas hjärtefrågor: den auktoritära högerns förträfflighet, den stenhårda migrationspolitikens nödvändighet och den heliga avskyn mot oberoende journalister och andra vänsterextremister.

Civilförsvarsministern får därför säkert, när han publicerar offentliga angrepp på en granskande reporter som Lisa Röstlund, en stark känsla av stort stöd från väljarna. Han bjuds på politisk feeling vid sin smartphone. Men att via X eller andra sociala medier trumma ihop några tusen hatare mot en kritisk journalist är ungefär lika svårt som att hitta sand i Sahara.

Och det börjar – om man följer debatten och opinionsundersökningarna – bli mer och mer tydligt att Bohlin, Beckman och andra antimediapopulister nog faktiskt kan ha hetsat sig själva in i en politisk återvändsgränd. Det där stödet från arga sociala medier-mobbare representerar nämligen inte alls vad merparten svenska medborgare känner och tänker.

Tittar man på stora återkommande studier om svenskarnas förtroende för journalister blir det tvärtom tydligt att förtroendet över tid är stabilt och snarare har ökat. SOM-institutet vid Göteborgs Universitet – som sedan fyra årtionden mätt svenskarnas attityder i alla möjliga avseenden – har studier från ifjol som visar att andelen av den svenska befolkningen som har ”mycket eller ganska stort förtroende” för journalister sedan början av 2000-talet nästan har fördubblats (från 24 till 43 procent).

Vid internationell jämförelse är Sverige dessutom ett av de länder i världen där förtroendet för nyheter är högst, enligt Reuters Institute som studerar journalistik globalt. Tilliten till nyhetsförmedling är i Sverige sjätte högst i världen och ökande de senaste åren.

Den politiska eliten på högerkanten kan alltså ha gått för långt med sin antimediapopulism och hamnat i besvärande otakt med vad en majoritet ganska tysta svenska medborgare tycker om granskande journalistik. Kanske har dessa politiker – som så många andra – suggererats av den polariserande illusion som sociala medier skapar hos användarna för att skapa maximalt känslomässigt engagemang.

Vad tycker sådana vanliga medborgare om att en journalist avslöjar misstänkt korruption på högsta statsmaktsnivå? Uppenbart gillar de flesta det, om de blir tillfrågade. Inte på ett naivt sätt, som om en journalist alltid talar sant eller inte kan ha fel. Människor förstår att det finns olika sätt att vinkla verkligheten men ser samhällsnyttan i granskningarna ändå.

Det märks så tydligt när man själv är reporter: ju hårdare man jobbar med tuffa granskningar, desto mer uppskattning får man från vanligt folk med helt olika politiska uppfattningar. Det är makthavarna som tjurar när man publicerar. Läsarna, lyssnarna och tittarna stoppar en på gatan, de mailar, de kommenterar och hejar på.

Fråga Lisa Röstlund själv. Hon kommer att berätta att granskningen av statsministerparet för hennes egen del har lett till 99 procent uppskattande reaktioner som ingen rapporterar om: hurrarop, lajks, hjärtan, nya tips och klappar på axeln.

Det här en historia som för sällan blir berättad: all den uppskattning en journalist får när hon gör sitt jobb. Vi journalister faller i det avseendet i vår egen fälla när den egna yrkeskårens situation ska skildras: storys om hat är oftast bättre nyheter än storys om kärlek.

Men det kan ju mycket väl vara så att kärleken ibland talar mer sant. Och att det är den berättelsen som en stark minoritet till varje pris vill tysta.