Min far kom till Sverige 1965. Han hade tänkt stanna några år, arbeta, tjäna pengar och sedan återvända hem. Det var planen. Men livet ville annorlunda. I stället kom familjen hit år 1973.

I dag lever hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn sina liv här. Utan några planer på att återvända till hans kurdiska hemby. Det är just detta, det långsiktiga perspektivet, som jag kan sakna när vi diskuterar integrationspolitiken.

Tjugo år är väldigt kort tid ur ett samhällshistoriskt perspektiv

Vi talar ofta om frågor som rör stora samhällsförändringar med en tidsskala på bara några år. Fem år. Tio år. Kanske tjugo år.

Men tjugo år är väldigt kort tid ur ett samhällshistoriskt perspektiv. Det intressanta är därför inte bara hur invandringen har påverkat Sverige, utan också vad som händer med dem som har kommit hit.

För människor förändras. Inte alltid genom politiska beslut eller olika integrationsprogram, utan genom livet. Språket de talar. Skolan. Vännerna. Arbetsplatserna. Kärleken. Samhället.

Jag har själv levt mer än 50 år i Sverige. När jag växte upp var kurdiska vårt självklara språk hemma. Det var språket med våra föräldrar och släktingar. Språket som bar våra berättelser och band ihop oss med livet före Sverige.

Sedan började något förändras. Långsamt. Ingen bestämde det. Vi började tala svenska med varandra. Först i skolan. Sedan bland vänner. I samhället. Och så småningom blev svenska också språket hemma, mellan oss syskon.

När vi åkte till pappas hemby på semester pratade vi svenska med varandra även där. Det var märkligt. Och samtidigt helt naturligt.

Sedan kom våra barn. Vi försökte lära dem kurdiska. De talade en del och förstod mycket. Men mellan syskonen blev svenska det självklara språket.

Sedan kom barnbarnen. Där blev förändringen ännu tydligare. Några av dem förstår i dag knappt kurdiska. Inte för att de har valt bort det. Utan för att deras liv formas här.

Visst är det sorgligt när ett språk försvinner ur en familj. För det handlar inte bara om ord utan också om den värld som orden bar med sig

Visst är det sorgligt när ett språk försvinner ur en familj. För det handlar inte bara om ord utan också om den värld som orden bar med sig. Vissa berättelser blir svårare att berätta. Vissa skämt fungerar inte längre. Vissa uttryck går inte att översätta. Det är en förlust som ofta blir en osynlig barriär mellan generationerna.

Men det är livet. Jag skulle kunna önska att mina barn och barnbarn flyttade till Kurdistan för att bevara det kurdiska. Jag är också medveten om att det är för sent. I pappas hemby har de sina rötter och släktingar, men inte mycket gemensamt med dem. Och visst försöker vi bevara delar av vårt ursprung, men vi kan inte undgå att påverkas av världen omkring oss.

För tio år sedan uppfyllde jag pappas sista önskan och begravde honom i hans älskade by i hemlandet, nära hans föräldrar. Min mor, däremot, vill bli begraven här, i Sverige. Nära sina barn och barnbarn. Det är kanske den tydligaste bilden jag kan tänka mig av vad som händer med en familj över generationer.

Min far kom till Sverige med tanken att återvända. Min mor vill avsluta sitt liv här.

Och någonstans däremellan flyttade familjens centrum. Inte genom något politiskt beslut. Utan genom livet.

Jag kan inte bara plocka bort det ena eller det andra ur mig

Jag är kurd. Och jag är svensk. Efter mer än 50 år i Sverige vore det märkligt om det inte var så. Det svenska finns i mitt språk, mitt sätt att tänka, mina vanor och min syn på världen.

Det är inget jag skäms för. Det är inte heller något jag är stolt över. Det bara är så. Jag kan inte bara plocka bort det ena eller det andra ur mig. Jag är den jag är tack vare båda sidorna.

Kanske är det just detta vi missar när vi diskuterar integration. Vi vill gärna ha tydliga kategorier: Svensk. Invandrare. Vi. De. Men människan är sällan så enkel.

Jag har därför svårt att se integration som något man antingen lyckas eller misslyckas med. Integrationen är inte något man uppnår en gång för alla och sedan fryser fast det. Det är en lång process och den pågår hela tiden. I det tysta, i familjer, skolor, på arbetsplatser och mellan vänner.

Inte i politiska dokument. Och processen går naturligtvis åt båda hållen. Sverige förändras också.

Vi äter mat som våra föräldrar aldrig åt. Lånar ord från andra språk. Lyssnar på annan musik. Möter andra idéer. Får nya vänner. Blir förälskade. Bildar familjer.

När svenskar emigrerade till Amerika för mer än 100 år sedan tog de med sig språk, religion, mat, traditioner och minnen. De försökte bevara det svenska

Det som först känns främmande blir så småningom vardag. Så har kulturer alltid förändrats. Så även den svenska. Kanske behöver vi därför tänka längre än en mandatperiod när vi diskuterar det nya Sverige. Inte bara till nästa val. Utan till nästa generation. Och nästa.

När svenskar emigrerade till Amerika för mer än 100 år sedan tog de med sig språk, religion, mat, traditioner och minnen. De försökte bevara det svenska. Men deras barn föddes där. De gick i amerikanska skolor. Fick vänner, talade engelska och bildade familjer.

Det svenska försvann inte över en natt. Men det förändrades. Och efter några generationer kunde det finnas kvar i ett efternamn, en maträtt, en sång eller en berättelse.

Jag tror att något liknande håller på att hända här. Inte exakt på samma sätt, men den mänskliga mekanismen är densamma: människor möts, påverkar varandra och förändras.

Sverige kommer att förändras, såsom det alltid har gjort

Ingen vet hur Sverige kommer att se ut om 100 år. Vi vet inte vilka språk som kommer att talas i våra familjer. Vilka traditioner som lever vidare. Vilka som glöms bort. Vilka nya som kommer att uppstå.

Men Sverige kommer att förändras, såsom det alltid har gjort.

Frågan är hur vi hanterar förändringen. Vilka värderingar vi vill försvara. Vilka vi är beredda att ompröva. Och framför allt, vilken grund vi vill att våra barn och barnbarn ska stå på. För vår inställning till varandra i dag kommer att påverka om kommande generationer ska leva integrerade eller segregerade.

Kanske kommer framtidens svenskar att förstå något som vi själva har svårt att se: att en människa inte alltid förblir det hon en gång var

Det är där gränsen mellan ”vi” och ”de” långsamt kommer att börja lösas upp. Inte genom att någon förbjuder det gamla. Inte genom att någon tvingar fram det nya. Utan genom oss. Generation efter generation.

Kanske kommer framtidens svenskar att förstå något som vi själva har svårt att se: att en människa inte alltid förblir det hon en gång var, att identitet inte är statisk.

Och kanske är det just det som kommer att bli det nya Sverige. Inte att någon försvinner. Utan att vi förändras.

Tills vi en dag inte längre säger ”vi och de”.

Utan bara: Vi.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Bi Puranen vid World values survey: ”Många år i Sverige räcker inte för att bli integrerad”

Alain Topor, psykolog: ”Blir du lönsam, lille invandrare?”