En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-10-04 12:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/titta-en-pekbok-pija-lindenbaum-utmanar-de-allra-minsta/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Att Pija Lindenbaum först nu, efter 36 år av barnboksskapande, gör en pekbok är kanske egentligen inte konstigt. Det är bilderboken som varit hennes paradgren, med verk som roar eller oroar, även om det ena inte alltid utesluter det andra. Men det är roligt att hon nu ger sig på en annan kategori, trots att marknaden för pek- och kartongböcker är så mättad.

Och naturligtvis gör Pija Lindebaum sin egen grej, på ett sätt som känns så självklart att man undrar varför ingen kommit på det tidigare. ”Titta ett äpple”, säger en av hundarna i boken – men barnet som läser vet förstås bättre. Det är en helt annan frukt som ligger på marken. Effekten är omedelbar, läsaren aktiverad och redo att bjuda motstånd.

Det opålitliga berättandet är ett fint sätt att engagera både barnet och den högläsande vuxna, genom att använda det språk och tonläge barn själva gärna har. För finns det någon mer opålitlig berättare än ett busigt barn? I stället för att säga ”Vad är det? Ja, precis, en boll”, får barnet själv invända mot påståendet. Det är både pedagogiskt och lekfullt, och blir aldrig så torrt som det riskerar att bli med böcker för de minsta, som om de skulle förtäras likt en klämmis och slängas bort (inte sällan blir de ju faktiskt också tuggade på, trots torrheten). Självklart förtjänar även de minsta att utmanas.

”Titta ett äpple!” är som ett komprimerat uttryck för Pija Lindebaums berättande. Den sanna historien ligger ofta i det outtalade, som i den obehagliga, men muntert berättade ”Vitvivan och Gullsippan” (2021) där det blir tydligt att de två särbehandlade barngrupperna befinner sig på en skola där man aldrig blir hämtad. Eller där leken får styra bildberättandet helt och hållet, som i ”Vi måste till jobbet” (2019) eller flera av böckerna om Gittan. Hos Pija Lindebaum sviktar verkligheten ständigt, så även i det mest fåordiga.

På sista sidan finns de samlade: objekten som det tidigare bara ljugits om, och det finns någonting tillfredsställande i att se dem, som om ett begär uppstått bara för att de nämnts men inte synts till. Där är ju kudden, bilen, bollen, äpplet! Pija Lindenbaum lyckas på det sättet få in dubbelt så många ord, knyta ihop säcken och låta formen expandera i det tysta.

Läs mer av DN:s barnboksbevakning